Tårar

Finns det något som är jobbigare än när tårarna bara rinner och man vet inte vad man ska göra för att de ska sluta? Jag har kämpat i snart tre jävla år! Jag höll på att ge upp för mer än två år sedan men jag (på något lustigt sätt) fick motivationen tillbaka, men jag vet baske mig inte hur jag ska kunna hitta den nu. Jag vill inte må så här, jag vill vara glad och kämpa på de sista fjuttiga månaderna som är kvar, jag vill bara att allt ska bli bra. Men just nu känns det inte som om något kommer bli särskilt bra. Mamma frågade mig ikväll vad det var som var fel på mig, men jag kunade bara svara att jag vet inte, jag har en oro i kroppen som jag inte vet var den kommer från. Jag bröt till och med ihop över den jävla tyskan och den där jävla Margatreta. Varför är det just hon som får mig på fall? Varför är det just hon som får mig att känna mig liten och svag? Som om jag aldrig kommer att kunna kämpa mig upp ur den här tyskångesten?! BAH! Det känns iallafall bättre nu när jag har fått avreagera mig ínför både mamma och min nya blogg, jag ska återvända med nya krafter, men bara inte just nu. Jag ska bli glad igen, jag behövde bara bryta ihop och gråta lite, det SKA bli bättre. (och ja, jag har lägt märke till alla satsradningar som jag är så förtjust i men dem skiter jag i just nu!) Nu ska jag gå och lägga mig, kanske läsa lite i min Harry Potter bok först.